Personporträtt — Tina

Eftersom ljudet til inte gick att få till bloggen, får ni gärna ställa frågor om min huvudperson Tina!

Brevet från hjältens värld

                                                                                                 Hjortsberga, Sverige

                                                                                                   5 augusti 1992

Hej Sissi! 

Det har hänt så himla mycket här hos Tina, du vet, min vän jag träffade på ett teaterläger i våras, hon som har en enäggstvilling! Jag åkte ner till Alvesta med tåg i torsdags, och där hämtade Tina, Cilla (Tinas tvilling) och Monika, som är Tina och Cillas bonusmamma mig på stationen. Deras pappa Albert var på någon resa med jobbet, så han är inte hemma, vilket Tina helt ärligt verkade tycka var väldigt bra. Vi åkte till deras otroligt vackra hus, som heter Rosengården. Det ligger utanför en liten ort som heter Hjortsberga. Det är inte särskilt mycket civilisation här ute. Det är verkligen mitt ute på landsbygden, men det är så otroligt vackert. Det är så stor skillnad på Hjortsberga och Lund, hemma är jag ständigt omgiven av folk man inte känner, men här finns knappt något folk, om om man stöter på någon känner Tina helt säkert redan personen. En liten bit utanför Rosengården ligger en väg som kallas Dödens väg. Det är en kurva där fartdårar kör utan att se sig för, vilket flera gånger har lett till att folk har blivit påkörda. 

Vi har spelat en del teater här, men inte alltför mycket, eftersom Tina har haft en och annan kille hemma hos sig… Tina är verkligen ständigt kär, bara tiden jag har varit här har hon varit intresserad i tre olika killar, varav en är kompis med hennes storebrorsa, och han är flera år äldre än henne. Jaja, vi har i alla fall varit mycket med Cilla, man märker verkligen hur stark relation de har, det enda problemet är att jag inte kan se skillnad på dem när de är tilsammans. De båda är exakt lika långa (eller korta), de har samma djupblå ögon, halvlånga bruna hår, och sådana där perfekta vita tänder, du skulle bli avundsjuk om du såg dem, sådana som alla i tandkrämsreklamer på TV har. Fast egentligen är det inte konstigt att jag inte ser skillnad på dem, det gör ingen, inte ens deras hund kan lukta till sig vem som är vem! Fatta vad coolt det är att de till och med luktar exakt likadant!

Tina och jag har framför allt pratat om teatern, och killar eftersom hon aldrig kan hålla tyst om dem. När jag frågade om Albert sa hon bara att hon inte ville prata om honom, så jag bestämde mig för att inte fråga något om honom. De verkar ha en väldigt svår relation. Han kom hem igår från sin resa, och hans mamma Justine var också där. Tina och Cilla hatar henne, och det förstår jag nu. Hon tycker att kvinnor ska göra allt i hemmet och män ska arbeta, lever hon kvar på 1800-talet eller!? Tina och Cilla sa såklart emot, och vad hände då? Albert slog Cilla, för att han tyckte att de förstörde middagen. Jag blev så himla arg, förstår du att deras egna pappa slog dem?! På grund av detta har vi undvikit honom sedan dess. Jag är glad att jag har det så bra hemma, pappa skulle aldrig göra så! Men vi har haft det bra här även om han också är här, bara vi hållt oss borta från honom. 

I förrgår började Tina skolan, så jag följde helt enkelt med henne dit. Det var väldigt kul, hon var på teater och jag fick vara med. Jag älskar ju att spela teater precis som Tina, men det var inte det roligaste jag gjort om man säger så. De hade något slags projekt som de har lagt ner, så vi gjorde inte så mycket faktiskt. När vi kom hem från skolan var vi bara hemma på Rosengården och tog det lugnt, och förberedde oss lite eftersom Monika fyllde år dagen efter, vilket faktiskt var väldigt mysigt. Jag har det så otroligt bra, men längtar ändå hem. Jag hade inte viljat stanna här jättelänge, jag känner ändå att jag hör hemma i en stad. Vi ses i alla fall snart, ha det bra!

Kramar, Clara.

————————————————————————–————————

   

                                                                                                  Hjorsberga, Sverige

                                                                                                        8 augusti 1992

Hej igen Sissi!

Du tycker kanske att det är konstigt att jag skickar ett till brev så hör kort inpå. Men jag skickar det här bara för att jag måste berätta något väldigt viktigt. Något helt fruktansvärt hände igår. Cilla dog. Det är så himla hemskt, jag vill egentligen inte prata om det men jag känner att du behöver veta hur det hände. På morgonen firade vi Monika precis som vi skulle, och Albert var inte där vilket helt ärligt höjde stämningen en aning. När vi skulle gå till skolan såg vi att bussen redan stod på sin hållplats, vi höll på att komma försent, så vi sprang och korsade Dödens väg. Jag och Tina sprang över vägen, men Cilla var kvar när en bil kom, och hon blev överkörd. Även om jag inte riktigt kunde inse det visste jag någonstans att hon var borta. Tina var helt chockad och verkade inte förstå vad som hände. 

Jag blir knäsvag bara jag tänker på det, vilket jag gör hela tiden. Jag orkar knappt vara här längre, allt är så hemskt… Jag vill bara fly från den här tragedin, å andra sidan kommer jag inte glömma det ändå, och jag vill ju inte lämna Tina. Hon är helt i chock fortfarande, jag hoppas att hon någon gång mår bra igen, just nu känns det inte så. Varför måste människor dö, varför finns all hemsk död i världen? Men jag insåg en sak med Cillas bortgång. För att folk ska kunna leva, måste andra dö. Världen fortsätter som vanligt för alla, samtidigt som den rasat för oss. Sådant här måste någon gång hända, men varför just Cilla? Jag tror att vissa frågor helt enkelt måste lämnas utan svar. Jag kommer aldrig få reda på varför det hände just Cilla, när det lika gärna kunnat vara jag. I alla fall, jag kommer hem om två dagar, vi ses då! Jag saknar dig så jag spricker, världens bästa vän!

Hälsningar, Clara

Utvärdering t-shirt

Formgivningen av min t-shirt har gått väldigt bra! Inledningsvis fick vi bra och tydliga instruktioner på allt vi skulle göra av läraren, om att vi skulle rita olika, stora och förminskade skisser och formge vår t-shirt. Arbetsprocessen började med att vi ritade en skiss på en tvådimensionell t-shirt till skala 1:5 på ett A4-papper, alltså fem gånger mindre än i verkligheten. Sedan ritade jag en stor t-shirt i skala 1:1 alltså verklig storlek. Jag hade en del olika idéer när det kommitté att bestämma vad för motiv jag skulle ha på min t-shirt. Jag tänkte allra först göra något citat, antingen från en bok eller om böcker, det fick jag inspiration från mina intressen, alltså jag älskar att läsa. Sedan hade jag lite olika idéer om att göra något med gymnastik eller mitt gymnastiklag eftersom jag går på gymnastik och tycker om det väldigt mycket. Jag valde senare bort den idén eftersom jag redan har gjort en tröja relaterat till gymnastik, dessutom skulle mitt lag precis få lagtröjor, så det kändes lite onödigt och jag ville då testa något annat! Då fick jag en idé om att göra ett ankare! Det fick jag en idé om eftersom jag tycke att “seglings” kläder med ränder och marinblått är väldigt snyggt, så färgsättningen ska vara marinblå, dessutom har jag alltid viljat ha en segelbåt/segla så det har kopplingar på flera sätt. Så min första skiss, ett bokcitat, är otroligt olikt mitt resultat. Mitt arbete förmedlar enligt mig någon sorts “frihet” på grund av ankaret som jag kopplar till havet som känns fritt, och det förmedlar en sorts enkelhet. Mitt arbete är relativt olikt mina klasskamraters, jag har mitt motiv på framsidan vilket de flesta har, men annars har jag inte sett någon som använder vare sig marinblått eller ett liknande motiv. Alltså, finns det både likheter och skillnader på jämfört med mina kompisars arbete. Jag är faktiskt nöjd med mitt arbete, jag mötte problem på vägen, min stora skiss fastnade i bordet och gick inte att ta loss utan att det gick sönder, men jag kom på en lösning! Jag limmade på ett papper på baksidan så att det täckte delen där pappret var borta, och ritade till delen av ankaret som var borta på papper bakom. Så jag är nöjd att jag kom på en lösning, dessutom tycker jag att jag har jobbat på bra och utformat mina egna idéer på ett bra sätt. En sak jag hade kunnat göra bättre är att jag hade ritat lite olika skisser och inte många som var ganska lika, det hade jag kunnat spara mycket tid på eftersom jag i slutändan inte använde någon av de skisserna. I syslöjden kommer jag att använda mig av tygtryck. Det valde jag eftersom jag ville ha färgen ganska jämn, dessutom vill jag inte att färgen ska stå ut så mycket, så det blir som att det är lite tredimensionellt.

min novell, utvald

Kat sprang ut från klassrummet vimlande med folk när det blev rast, mot skolträdgården. "Catryn, vänta!" Hon vände sig inte om, för hon visste ju redan vem det var. Hon skulle känt igen den mjuka rösten var som helst. Istället stod hon med blicken fäst på en gul liten smörblomma utav alla vackra blommorna i skolträdgården. "Sarah, inte just nu, snälla." Nu vände hon sig om och såg Sarahs smala, vackra ansikte. "Kat, jag är seriös. Jag var borta vid dammen, och jag hörde något." Hon kunde verkligen höra desperationen i Sarahs röst, och det avgjorde saken. "Okej, Jag kommer, om det går fort" Hennes ansikte krökte sig i ett litet leende innan hon såg hur Sarah gick lite oroligt iväg på grusgången, och hon följde efter, omgiven av rosenbuskarnas svaga doft. Hon borde inte vara orolig, men det var hon.

När hon såg den lilla dammen lade hon inte märke till något annorlunda. "Det var här jag hörde det" Sarah stod och svepte med blicken över buskarna som inhägnade dammen och såg ut att vara på helspänn, som om hon väntade på att något skulle hända. Kat gjorde detsamma, hon hade redan börjat tröttna men började gå ett varv runt dammen för att kolla efter något onaturligt. Det hände verkligen ingenting, och hon undrade om Sarah hade skämtat med henne eller något, vilket fick Kat att börja bli irriterad på riktigt. "Sarah, om du hade tänkt skämta hade du inte behövt dra med mig hit!" Hennes röst lät vassare än hon hade tänkt sig, men det var faktisk inte så jävla kul att bli nerdragen till dammen när man ville vara för sig själv ett tag. När Sarah inte svarade, antagligen för att hon kände sig skyldig, blev hon bara ännu argare så att hon inte visste vad hon skulle göra.
Hon vände sig om för att kanske gå iväg, kanske prata med Sarah, hon visste inte riktigt, men det enda hon gjorde var att stirra ut i den tomma luften. Det tog några sekunder innan hon insåg varför Sarah inte svarat henne. Hon var borta.


Kat hade sprungit och letat överallt, men det var som att Sarah hade försvunnit ut i tomma intet. Det kändes som att något exploderade inuti henne, någonting som ville komma ut ur henne, och det bästa sättet att bli av med det var att skrika. Hon orkade egentligen inte röra sig, men hon började springa och leta igen, som att hon helt plötsligt skulle dyka upp framför näsan på henne. Det var så olikt Sarah att göra så här, varför skulle hon bara sticka iväg? Hon kunde inte låta bli att tänka på varför hon försvunnit. Hade hon blivit arg på henne? Hade hon stuckit ut ur stan? Hade någon kommit utan hon märkt det och tagit henne med sig? Alla tankarna flög som en storm i hennes huvud, och hon tvingade sig att trycka bort tankarna. Vad det än var så kunde hon inte göra något åt det just nu, men hennes behov av att veta tog över. Hon var helt utslagen men sprang fram mot ett träd, och när hon hade kunnat sträcka ut handen och röra stammen föll hon ihop på marken i fosterställning och lät mörkret sprida sig framför ögonen på henne tills hon förlorade medvetandet i en dimmig, tunn sömn.

Kat vaknade och ryckte till. En kille, kanske ett eller två år äldre än hon stod böjd över henne. Det såg ut som att han hade hållit på med hennes panna, men nu tittade han henne i ögonen och såg förvånad och nästan rädd ut, vilket inte riktigt passade in i hans kalla ansikte med hårda drag. "vad är du? och vad gör du här?" hennes röst lät lite rädd, men det var hon ju. Hon vaknade med en främling framför näsan på sig, det är väl kanske inte precis något man inte behöver ha sina misstankar om. "du kan se mig." Han verkade av någon anledning väldigt förvirrad. "ehm ja det kan jag." Hon tittade in i hans isblåa ögon och lade märke till en hårtest från hans nästan guldfärgade hår som fallit fram i hans panna. "du borde inte kunna se mig, du kommer nog inte förstå." i några sekunder, som kändes som timmar, var det tystnad innan han fortsatte. "jag är inte som du. Jag tillhör en grupp som kallas utvalda. Vi hjälper människor som på något sätt har kommit till skada eller försvunnit, och vi har vissa speciella, till exempel läkande egenskaper som hjälper oss med det, till exempel kan våra tårar ta tillbaka en död för några sekunder." Kat bara stirrade ut i luften. Vad kunde hon annars göra? han lät så trovärdig, så äkta. Hon försökte prata men det kom bara ett tomt, ihåligt ljud ur hennes mun. "Vi är omgivna av en barriär som gör att ingen utom vår sort kan se oss, så varför kan du se mig?" Med en ansträngning lyckades Kat prata, men lite rossligt. "Jag.. Jag vet inte, hur ska jag veta det? Jag letade efter min bästa vän, hon är borta, men sen dök du upp istället." Tanken på flickan som försvunnit i våras kröp sig igenom Kats kropp som ett gift. Det kunde väl inte hänt igen? "Jag vet, och vi borde nog ta och leta upp henne. Jag undrar verkligen fortfarande varför du kan se mig, men det spelar ingen roll just nu." Hans röst lät lite mjukare än förut nu. Kat visste inte riktigt vem han var, men hon kände att hon måste lita på honom. "Förresten, jag heter Alex."

"Ingenting." Alex lät lite dyster. De hade redan letat efter Sarah länge och det hade blivit mörkt. Runtom skolan igen, i parken, vid hennes hus och i stan, överallt hade de letat. Men inte ett tecken på att hon skulle vara i närheten. Alex hade berättat att han hade en slags spårningsegenskap, en utav hans övernaturliga egenskaper, så att han ibland kunde känna av en signal om specifika personer var nära. Men han hade inte känt någonting. "Det finns ingenting vi kan göra, Kat." Det kändes som att allt hopp hade runnit ur henne. Om det var någon som kunde hitta henne var det han, och de hade misslyckats. "Det måste finnas något vi ka..." Hon hann inte avsluta meningen förrän hon hörde ett genomskärande skrik som skar i öronen på henne. Det var ett helt fruktansvärt skrik och hon kände kalla kårar längs ryggraden. Men det var inte en främlings skrik, det visste hon. Det var Sarahs.

Hon hade stått paralyserad av rädsla en bråkdels sekund innan hon agerade och började springa så snabbt hon bara kunde mot Sarahs skrik som nu hade tystnat. Alex var redan långt före henne, det såg ut som att han var van vid att hantera sådana här situationer, som om han varit med om det tusen gånger förut. Nu hade Kat kommit fram till ungefär där hon gissade att Sarah var. "Sarah!" Kat fick knappt fram orden och de lät rossliga. Det rann tårar ner för hennes kinder och hon kände paniken i hela hennes kropp. Hon hörde klapprande steg snett bakom några buskar framför henne. Alex satte pekfingret mot läpparna och visade samtidigt med andra handen att hon skulle stanna. Men hon kunde inte, hon sprang fram till buskarna och mellan en halvmeter stor springa. När hon kom ut på andra sidan tittade hon först åt höger. Hon stirrade ut i mörkret men såg ingenting. När hon vände huvudet såg hon en mörk gestalt stå bara några meter ifrån henne. Hon skrek ett gällt skrik innan rösten tog slut och hon föll ihop på marken. Hon ville inte titta, hon kanske skulle få ett knivhugg i sig, men hon kunde ändå inte låta bli. Och hon lade märke till något. Kroppsformen. Det var Sarahs. "Kat.."  Kat visste inte vad hon skulle göra, hon var helt skräckslagen. Sarahs röst lät helt förstörd. "Sarah..." Hon satt och tittade på henne med tårar som gjorde hennes synfält suddigt. Sarah steg fram i ljuset av en lyktstolpe så att man såg henne tydligt. Hon hade rivsår i ansiktet och hennes ögon var blodsprängda. Och man kunde se fasan som var kvar i hennes ögon. Hon var verkligen förstörd.

När de båda hade lugnat sig så mycket de kunde, alltså inte så mycket, berättade Sarah vad som hade hänt. "Jag var nere vid dammen med dig när någon ryckte mig bakåt. Han höll för min mun så att jag inte kunde skrika..." Hon satt på asfalten framför henne och stirrade ut i luften, hennes blick var helt tom. "Jag... jag såg att han höll i en stor kökskniv. Jag hann precis hinna springa iväg, men han följde efter med kniven i högsta hugg." I det sista ordet brast hennes röst och hon förblev tyst tills hon hade samlat sig lite. "Jag satt i en buske i flera timmar... sedan hittade han mig..." Hon satt med röda ögon och tittade ner i marken, och Kat såg en tår som lämnade en liten mörk fläck på asfalten. De sista orden hon sade var lite otydliga och rossliga. "Jag blev jagad av honom och jag var nära på att ge upp när jag såg dig sitta på marken" Allt var så hemskt. Hon insåg att hennes bästa vän kunde varit död och det fick henne att spricka.

Kat hade insett att det bara var hon som kunde se Alex och inte Sarah. Därför hade hon beslutat att vänta med att berätta för henne, det var för mycket som hände för henne just nu. Han hade gått till sitt hem, som han sa var ett ställe där alla de utvalda bodde i närheten när de hittade Sarah och hon var okej. Det var ett kort farväl mellan dem, men hon hann i alla fall berätta hur evigt tacksam hon var att han hjälpt henne hitta Sarah. Nu gick Kat och Sarah tillsammans, Kat skulle följa med Sarah hem. Vem vet vad som skulle hända om hon var själv igen? "Sarah, det kommer bli bra" hon trodde inte själv på orden hon sade, men hon försökte intala sig att det var sant. Allt skulle bli bra. Sarah svarade inget, vilket antagligen tydde på att inte hon trodde på det heller. "Vi är iallafall framme snart." Det var det enda Sarah sa, och hon lät dyster på rösten. Det var mörkt ute, klockan var kanske 11 eller så, och Kat kunde inte se särkilt mycket när de var i mörkret mellan lyktstoplarnas sken. När de svängde runt ett hörn tittade hon på ljuset från en lyktstolpe kanske 50 meter bort och lade först inte märke till något. Sedan såg hon att det var en gestalt. Hon trodde och hoppades innerligt att han höll i ett koppel. Men det var inget koppel, utan det var en kniv, och han rörde sig mot dem. Han hade hittat dem.

Gestalten var nästan framme vid dem när de började springa. Hon sprang så att det kändes som att benen exploderade och huvudet bultade hårt. Hon hörde klapprande steg från Sarah och gestalten bakom sig. Hon skulle just vända sig om när marken försvann under fötterna på henne, hon snubblade. Hon skrek till av rädsla för att han redan kunde vara framme vid henne och smärtan som exploderade i hennes huvud när hon slog i marken. Det var som om hon accepterade att hon skulle dö, väntade på att han skulle döda henne. Men ingenting hände. Hon vände sig om och såg Sarah springa med gestalten precis bakom henne. Hon ville göra något, springa, hjälpa Sarah, åtminstone röra sig, men hon kunde inte. När Sarah nästan var framme vid henne, såg hon hur gestalten kastade sig framåt och borrade in kniven i Sarahs rygg.

Hela Kats värld rasade. "Sarah!" Hon hörde sin egen röst som lång borta. Varje del inom henne brast i tusen bitar. Gestalten var redan borta och hon kravlade sig fram till Sarahs kropp, den låg stilla men hon andades. "Kat..." Hennes röst var hes och låg och hon tittade Kat i ögonen. Hon ville verkligen inte det, se in i Sarahs ögon när de var plågade och halvt tomma. Kat skrek tills hennes röst tog slut och tog tag i Sarah. "Lämna mig inte, du kan inte!" Hon kramade i Sarah så hårt att hennes knogar blev vita och hon blev röd i ansiktet. "Du kan, Kat.." Hennes ögon blev tomma och det kom blod tillsammans med ett gurglande ljud ur hennes mun tills det blev tyst. "Nej, Sarah sluta! Kom tillbaka! Du måste, fattar du inte!" Hon grät så att hennes synfält blev suddigt och hon torkade tårarna så mycket som det gick med ärmen. En tår träffade Sarahs kind, och vad som hände sen visste inte riktigt Kat om hon inbillade sig eller inte. Sarah tog helt plötsligt ett långt, strävt andetag och flackade med blicken, sedan blev det helt tyst igen och hon såg ut precis som för några sekunder sedan. Genom den tjocka dimman av sorg och tankar förstod hon något. Tåren hade för ett ögonblick tagit tillbaka Sarah till liv, det kan ingen vanlig människa göra. Hon var en av de, en av de utvalda. Men det spelade ingen roll. Hon kunde fortfarande inte få tillbaka sin bästa vän, hon var död, på grund av henne. Hon var ensam, ensammare än någonsin. Hon var som död.

Små lab tryck

Sprutmålning

Vi klippte ett sugrör så att det nästan gick av, sedan satte vi det i vatten med 90° vinkel och blåste genom röret. Vi gjorde det för att se hur en sprayflaska fungerar. När man blåste så kom det som en sprejstråle, smala utspridda strålar ut genom hålet i sugröret. Det hände för att när man blåser, så bildas det ett undertryck i den det understa röret. Då trycker lufttrycket på vattenytan och då stiger vattnet i röret och blåses ut som en sprej!

Flygplansvinge

Vi höll ett vanligt A4 papper och blåste på det. Vi gjorde det för art förstå hur en flygplansvinge fungerar. När vi blåste så lyftes pappret uppåt. Det är för att luften har en längre väg att gå på ovansidan eftersom pappret var böjt neråt. Då åker den luften snabbare på ovansidan och det bildas ett undertryck som lyfter pappret uppåt. Det är exakt så en flygplansvinge fungerar, det på grund av undertrycker under vingen som planet lyfts uppåt. 

Toarullar

Vi hängde två toarullar bredvid varandra och blåste sedan mellan dem. Vi gjorde det för att se hur trycket påverkade rullarnas rörelse. När vi blåste mellan rullarna ökade luftens hastighet och då bildas ett undertryck mellan rullarna. Rören trycktes då ihop mot varandra från trycker på yttersidorna av rullarna. 

Ljus bakom flaska

Vi placerade en flaska framför ett värmeljus och skulle blåsa, vilket vi gjorde för att se om det går att blåsa ut ljuset med en flaska i vägen. När vi blåste upptäckte vi att det faktiskt gick väldigt bra att blåsa ut ljuset med flaskan framför. Det är för att luften går runt sidorna av flaskan, sedan bildar de en väldigt bra "stråle" mot ljuset som då kan göra så att ljuset blåses ut.

Små laborationer

Värma tenn

Vi tog en bit tenn och värmde den över en brännare för att se om en metall kan vara flytande, en vätska. När vi hade värmt det i ca 1 minut, och då hade det övergått från fast till flytande form, alltså smält. Det är för att molekylerna börjar röra på sig när det blir varmare, och då blir det glesare emellan dem, vilket gör att det smälter till flytande form. När vi lade i det flytande tennet i rumstempererat vatten stelnade det direkt igen, eftersom det blev kallare och molekylerna rörde sig långsamt och övergick till fast form. Alla ämnen kan vara i alla former!

Plastpåse över brännare

Vi tog en plastpåse och riktade den med "öppningen" neråt och placerade den över en brännare för att se vart värmen åker och se om den kan lyfta ett lätt föremål. Då lyfte plastpåsen och "flög" i några sekundre över brännaren. Det är för att värmen stiger uppåt, ovanför brännaren och då puttar den plastpåsen uppåt eftersom molekylerna knuffar på.

Ballong över E-kolv

Vi satte fast en ballong på en E-kolv, sedan värmde vi den med händerna för att se om något hände med ballongen. Vi märkte lite att ballongen blåstes upp, alltså "svällde upp". För att se ännu bättre placerade Lisa E-kolven i varmt vatten, och då märkte man tydligt hur ballongen "blåstes upp". Detta är för att när det värms upp inuti E-kolven och ballongen börjar molekylerna röra på sig mer, och då tar luften mer plats, då töjs ballongen ut.

Värma järntråd

Vi skulle värma en tråd av järn för att se om något hände när ett ämne blir varmt. När vi hade värmt det i ca 20 sekunder så gick tråden av. Det är för att när det blir varmt, så börjar ju atomerna röra sig, och då övergick det till flytande form, så då gick tråden av!

Vattenrapport

Uppgift: stiger temperaturen jämnt när vi värmer på is?

Hypotes: jag tror att isen kommer att smälta lite långsammare(värmas långsammare) i början, för att då är isbiten större så då tar det längre tid för värmen att ta sig in längst in i isbiten. I slutet tror jag då att den kommer smälta snabbare, för att då är den inte like "tjock" och dessutom har molekylerna redan hunnit börja röra på sig lite av värmen, till skillnad från i början innan man värmt den, då står molekylerna ganska stilla och på så sätt höjs temperaturen snabbare eftersom temperaturen kontrolleras av hur snabbt molekylerna rör sig.

Syfte: få kunskap om vatten, lära oss brännaren, läsa av termometer, skriva rapport

Material: brännare, trefot, bägare, is, termometer, nät.

Utförande: 

~ ta en 250 ml bägare

~ lägg i tre isbitar + termometer

~ ställ i ordning trefot, nät och brännare

~ sätt på brännaren

~ läs av temperaturen vid start

~ fortsätt läsa av varje halv min tills ingen förändring sker

Resultat: 

Slutsats:

Temperaturen ökar lite i början tills all is har smält. Sedan ökar den snabbt upp till ca 100°C och då avstannar temperaturökningen. När flytande vatten blir vattenånga går det åt energi som tas från det flytande vattnet, därför stiger inte temperaturen mer. Runt 50°C började vi se vattenånga och bubblor som blev stora när det började koka.

Diagram över temperaturökningen på vattnet!

experiment: behåll värmen

Behåll hettan NO


Uppgiften: Hur ska du isolera en bägare med varmt vatten för att behålla värmen på bästa sätt?

Syfte: Att förstå värmespridning, rapportskrivning med kamratbedömning utifrån punktlista och matris.

Hypotes: Vi tänker använder material som leder värme dåligt, för då kan värmen inte sprida sig från vattnet, då tänker vi använda 3 st fodertyg som används till jackor, och då har man luft emellan för att kylan inte ska kunna nå kroppsvärmen, så att värmen stannar kvar, eftersom det leder värme dåligt, och vi tror att det funkar på samma sätt med vattnet. Vi tänker att till exempel alliminiumfolien är väldigt dålig att använda eftersom vi tror att den leder värme väldigt bra, och då leds vattnets värme bort från vattnet så att det blir kallare i vattnet.

Material: 100 ml bägare, termometer, varmt vatten, isoleringsmaterial(tre fodertyg), klocka

Utförande:
Vi lindar en tygbit under botten till över öppningen, och två stycken på sidorna så att den täcker så mycket som möjligt.
Vi lägger i termometern
Vi häller i vattnet samtidigt som vi startar klockan
Vi mäter av temperaturen på vattnet varannan minut och antecknar temperaturen.

Resultat: när vi började var vattnet 70°C och efter 10 min var det 64°C, alltså sjönk temperaturen 6°C

Slutsats: vi använde oss bara av fodertyg. De innehåller luft, som leder värme dåligt eftersom molekylerna sitter glest i luft, och på så sätt kunde värmen inte ta sig vidare från vattnet särskilt bra, värmen kunde inte ledas vidare bra. Alltså, vår hypotes stämde väldigt bra med resultatet! Alltså, på grund av luften i fodertyget kunde värmen inte ledas bort från vattnet särskilt bra. Däremot, efter ett tag blev tyget blött av vattenångan som kondenserade igen när det träffade det "kalla" tyget, och då kunde värmen ledas lite bättre bort från vattnet eftersom vatten leder värme bättre än luft, men vi behöll ändå temperaturen ganska bra. En sak att göra bättre hade då kunnat vara att ha två tyglades på "höjden" och en på bredden eftersom den mesta värmen kommer ut uppåt! Det var väldigt bra att vi hade lock på bägaren, eftersom värme stiger, så då hade det i princip inte funnits något som kunde hindra värmen från att spridas vidare. Hade vi använt till exempel aluminiumfolie så hade värmen letts vidare eftersom det leder värme väldigt bra, och på så sätt hade värmen försvunnit och temperaturen sjunkit mycket. Den enda felkällan vi hade kunnat ha är att när vi startade experimentet
var tyget redan lite fuktigt, vilket kan leda till att värmen sedan letts bättre än den hade gjort om det var helt torrt. Det var ett rimligt resultat, det sjönk ca 1°C varannan minut, och tyget var även lite blött så lite värme kom ju ut.

 Vi arbetade bra och systematisk eftersom vi snabbt satte i termometern, hällde i vattnet och startade klockan väldigt snabbt så att det inte direkt påverkade tiden eller temperaturen felaktigt. Vi tänkte på "säkerheten" genom att inte ha våra ipads nära experimentet så att det inte kom vatten på dem.

Höstlovscupen

Vi tänkte så här:
Vi i fotbollsklubben ska anordna en cup, där vi vill tjäna pengar, både allmänt så att klubben mår bättre ekonomiskt och för att få ihop pengar till en resa till en cup utomlands. Vi tyckte att det var ett roligt alternativ att få in pengar på, samtidigt dom ungdomar får känna på att arbeta med försäljning!

sammanfattning: vi har sålt ganska mycket som man har bakat hemma, så att om någon erbjuder sig att baka får vi på så sätt in mycket pengar eftersom det inte är något inköpspris. Vi sålde väldigt mycket olika saker men vi tycker att det är ett rimligt pris på produkterna. Däremot kanske man inte hade sålt riktigt så mycket som vi satte ut, det vet vi ju inte exakt. Vi fick ihop ganska exakt 700 kronor vilket är en bra inkomst!

Välkomna till min blogg!

Här kommer jag lägga in alla mina arbeten!