Dennis svarade. Det var Maria.
-Hej Dennis. Jag ville bara tacka dig igen för att du räddade honom, var det enda Maria sade.
-Men Maria, det är lugnt. Jag har gjort alltför mycket mot dig som jag önskar att jag kunde ta tillbaka. Jag är verkligen ledsen, jag hoppas att du vet det, sa jag oroligt medan jag stirrade ner i marken.
-Tack igen, sa hon bara innan hon lade på luren.
Jag stoppade ner mobilen i min byxficka och började gå hemåt. Jag kände blodet på min tröja klibba varmt mot huden och kom att tänka på att jag borde duscha och byta kläder. När jag gått en bit på vägen såg jag en lång kvinna med slöja och hennes barn. De såg ut att ha det väldigt roligt. Jag började fundera på om de verkligen är så olika från oss andra, men avbröt snabbt mina tankar när jag förstod vad jag höll på med. De är ju fan invandrare, det är väl klart att de inte är som vi?
Jag gick förbi parken och bestämde mig för att gå dit och försöka rensa tankarna. Jag kände en svag doft av gräs blandat med fukt. Det skulle nog börja regna snart. Just nu spelade det ingen roll, jag behövde ändå en dusch för att få bort blodet på mina kläder. Jag hörde ett svagt ljud på håll och gick utan att tänka efter dit. Sedan såg jag silhuetterna av några unga män som såg ut att dricka, fast kände inte direkt igen dem. Men när jag var kanske 100 meter ifrån dem insåg jag precis vilka det var, men det var för sent att vända om.
-Dennis! Hallå! Ropade en av dem, och jag bara stod förstenad utan att svara.
-är du helt jävla dum i huvudet, räddade du livet på en liten invandrare!? Nästan skrek en annan av mina vänner. Det var nog nu. Aldrig mer sådan här jävla skit, tänkte jag för mig själv
-Vet ni vad? Ja, jag räddade livet på ett oskyldigt barn, och även om han är invandrare så är han är ett fucking barn som inte gjort något mot er! Direkt när jag kastat ur mig orden vände jag mig om och gick snabbt därifrån. Någonstans där bestämde jag mig. Jag skulle lämna mina gamla kompisar en gång för alla, de har förstört tillräckligt i mitt liv. Nu börjar mitt riktiga liv, det liv som ska vara bra.
Jag kom fram till porten till min lägenhet och gick in. Jag låste upp det sega låset och gick in och lade mig på soffan. Efter att jag vilat i ungefär en halvtimme drog jag mig segt upp ur den mjuka, varma soffan för att ta något att äta. Det var nästan tomt i hela kylskåpet förutom några bananer och en halvtom yoghurtburk. Jag tog en gulbrun banan och satte mig vid det kala köksbordet och kände snart Blixts kalla nos mot mitt knä. Jag drog en hand genom pälsen på hans huvud. Han var min enda vän, den enda jag kunde lita på. Jag insåg att jag verkligen inte hade någon annan nu, varken mina gamla vänner eller Maria. Det kändes som ett skott av saknad i bröstet när jag tänkte på hur jag hade svikit Maria, och att jag aldrig skulle kunna få tillbaka henne. Tänk så hade jag aldrig gjort vad jag gjort mot henne, då hade vi kanske varit med varandra just nu. Jag väckte mig själv ur mina tankar och tog mig långsamt tillbaka till verkligheten. Jag reste mig upp och tog det röda, smala kopplet som hängde i hallen, som jag sedan satte på Blixt. Jag gick ut ur lägenheten, låste och gick ut genom porten med Blixt vid min sida. Men där var något som jag aldrig hade kunna tänka mig. Där stod Maria, rakt framför mig. Hon var helt tyst, men gick fram och omfamnade mig varmt, och för första gången på väldigt, väldigt länge, kände jag mig helt och hållet hemma.