Hjortsberga, Sverige
5 augusti 1992
Hej Sissi!
Det har hänt så himla mycket här hos Tina, du vet, min vän jag träffade på ett teaterläger i våras, hon som har en enäggstvilling! Jag åkte ner till Alvesta med tåg i torsdags, och där hämtade Tina, Cilla (Tinas tvilling) och Monika, som är Tina och Cillas bonusmamma mig på stationen. Deras pappa Albert var på någon resa med jobbet, så han är inte hemma, vilket Tina helt ärligt verkade tycka var väldigt bra. Vi åkte till deras otroligt vackra hus, som heter Rosengården. Det ligger utanför en liten ort som heter Hjortsberga. Det är inte särskilt mycket civilisation här ute. Det är verkligen mitt ute på landsbygden, men det är så otroligt vackert. Det är så stor skillnad på Hjortsberga och Lund, hemma är jag ständigt omgiven av folk man inte känner, men här finns knappt något folk, om om man stöter på någon känner Tina helt säkert redan personen. En liten bit utanför Rosengården ligger en väg som kallas Dödens väg. Det är en kurva där fartdårar kör utan att se sig för, vilket flera gånger har lett till att folk har blivit påkörda.
Vi har spelat en del teater här, men inte alltför mycket, eftersom Tina har haft en och annan kille hemma hos sig… Tina är verkligen ständigt kär, bara tiden jag har varit här har hon varit intresserad i tre olika killar, varav en är kompis med hennes storebrorsa, och han är flera år äldre än henne. Jaja, vi har i alla fall varit mycket med Cilla, man märker verkligen hur stark relation de har, det enda problemet är att jag inte kan se skillnad på dem när de är tilsammans. De båda är exakt lika långa (eller korta), de har samma djupblå ögon, halvlånga bruna hår, och sådana där perfekta vita tänder, du skulle bli avundsjuk om du såg dem, sådana som alla i tandkrämsreklamer på TV har. Fast egentligen är det inte konstigt att jag inte ser skillnad på dem, det gör ingen, inte ens deras hund kan lukta till sig vem som är vem! Fatta vad coolt det är att de till och med luktar exakt likadant!
Tina och jag har framför allt pratat om teatern, och killar eftersom hon aldrig kan hålla tyst om dem. När jag frågade om Albert sa hon bara att hon inte ville prata om honom, så jag bestämde mig för att inte fråga något om honom. De verkar ha en väldigt svår relation. Han kom hem igår från sin resa, och hans mamma Justine var också där. Tina och Cilla hatar henne, och det förstår jag nu. Hon tycker att kvinnor ska göra allt i hemmet och män ska arbeta, lever hon kvar på 1800-talet eller!? Tina och Cilla sa såklart emot, och vad hände då? Albert slog Cilla, för att han tyckte att de förstörde middagen. Jag blev så himla arg, förstår du att deras egna pappa slog dem?! På grund av detta har vi undvikit honom sedan dess. Jag är glad att jag har det så bra hemma, pappa skulle aldrig göra så! Men vi har haft det bra här även om han också är här, bara vi hållt oss borta från honom.
I förrgår började Tina skolan, så jag följde helt enkelt med henne dit. Det var väldigt kul, hon var på teater och jag fick vara med. Jag älskar ju att spela teater precis som Tina, men det var inte det roligaste jag gjort om man säger så. De hade något slags projekt som de har lagt ner, så vi gjorde inte så mycket faktiskt. När vi kom hem från skolan var vi bara hemma på Rosengården och tog det lugnt, och förberedde oss lite eftersom Monika fyllde år dagen efter, vilket faktiskt var väldigt mysigt. Jag har det så otroligt bra, men längtar ändå hem. Jag hade inte viljat stanna här jättelänge, jag känner ändå att jag hör hemma i en stad. Vi ses i alla fall snart, ha det bra!
Kramar, Clara.
————————————————————————–————————
Hjorsberga, Sverige
8 augusti 1992
Hej igen Sissi!
Du tycker kanske att det är konstigt att jag skickar ett till brev så hör kort inpå. Men jag skickar det här bara för att jag måste berätta något väldigt viktigt. Något helt fruktansvärt hände igår. Cilla dog. Det är så himla hemskt, jag vill egentligen inte prata om det men jag känner att du behöver veta hur det hände. På morgonen firade vi Monika precis som vi skulle, och Albert var inte där vilket helt ärligt höjde stämningen en aning. När vi skulle gå till skolan såg vi att bussen redan stod på sin hållplats, vi höll på att komma försent, så vi sprang och korsade Dödens väg. Jag och Tina sprang över vägen, men Cilla var kvar när en bil kom, och hon blev överkörd. Även om jag inte riktigt kunde inse det visste jag någonstans att hon var borta. Tina var helt chockad och verkade inte förstå vad som hände.
Jag blir knäsvag bara jag tänker på det, vilket jag gör hela tiden. Jag orkar knappt vara här längre, allt är så hemskt… Jag vill bara fly från den här tragedin, å andra sidan kommer jag inte glömma det ändå, och jag vill ju inte lämna Tina. Hon är helt i chock fortfarande, jag hoppas att hon någon gång mår bra igen, just nu känns det inte så. Varför måste människor dö, varför finns all hemsk död i världen? Men jag insåg en sak med Cillas bortgång. För att folk ska kunna leva, måste andra dö. Världen fortsätter som vanligt för alla, samtidigt som den rasat för oss. Sådant här måste någon gång hända, men varför just Cilla? Jag tror att vissa frågor helt enkelt måste lämnas utan svar. Jag kommer aldrig få reda på varför det hände just Cilla, när det lika gärna kunnat vara jag. I alla fall, jag kommer hem om två dagar, vi ses då! Jag saknar dig så jag spricker, världens bästa vän!
Hälsningar, Clara