När hon såg den lilla dammen lade hon inte märke till något annorlunda. "Det var här jag hörde det" Sarah stod och svepte med blicken över buskarna som inhägnade dammen och såg ut att vara på helspänn, som om hon väntade på att något skulle hända. Kat gjorde detsamma, hon hade redan börjat tröttna men började gå ett varv runt dammen för att kolla efter något onaturligt. Det hände verkligen ingenting, och hon undrade om Sarah hade skämtat med henne eller något, vilket fick Kat att börja bli irriterad på riktigt. "Sarah, om du hade tänkt skämta hade du inte behövt dra med mig hit!" Hennes röst lät vassare än hon hade tänkt sig, men det var faktisk inte så jävla kul att bli nerdragen till dammen när man ville vara för sig själv ett tag. När Sarah inte svarade, antagligen för att hon kände sig skyldig, blev hon bara ännu argare så att hon inte visste vad hon skulle göra.
Hon vände sig om för att kanske gå iväg, kanske prata med Sarah, hon visste inte riktigt, men det enda hon gjorde var att stirra ut i den tomma luften. Det tog några sekunder innan hon insåg varför Sarah inte svarat henne. Hon var borta.
Kat hade sprungit och letat överallt, men det var som att Sarah hade försvunnit ut i tomma intet. Det kändes som att något exploderade inuti henne, någonting som ville komma ut ur henne, och det bästa sättet att bli av med det var att skrika. Hon orkade egentligen inte röra sig, men hon började springa och leta igen, som att hon helt plötsligt skulle dyka upp framför näsan på henne. Det var så olikt Sarah att göra så här, varför skulle hon bara sticka iväg? Hon kunde inte låta bli att tänka på varför hon försvunnit. Hade hon blivit arg på henne? Hade hon stuckit ut ur stan? Hade någon kommit utan hon märkt det och tagit henne med sig? Alla tankarna flög som en storm i hennes huvud, och hon tvingade sig att trycka bort tankarna. Vad det än var så kunde hon inte göra något åt det just nu, men hennes behov av att veta tog över. Hon var helt utslagen men sprang fram mot ett träd, och när hon hade kunnat sträcka ut handen och röra stammen föll hon ihop på marken i fosterställning och lät mörkret sprida sig framför ögonen på henne tills hon förlorade medvetandet i en dimmig, tunn sömn.
Kat vaknade och ryckte till. En kille, kanske ett eller två år äldre än hon stod böjd över henne. Det såg ut som att han hade hållit på med hennes panna, men nu tittade han henne i ögonen och såg förvånad och nästan rädd ut, vilket inte riktigt passade in i hans kalla ansikte med hårda drag. "vad är du? och vad gör du här?" hennes röst lät lite rädd, men det var hon ju. Hon vaknade med en främling framför näsan på sig, det är väl kanske inte precis något man inte behöver ha sina misstankar om. "du kan se mig." Han verkade av någon anledning väldigt förvirrad. "ehm ja det kan jag." Hon tittade in i hans isblåa ögon och lade märke till en hårtest från hans nästan guldfärgade hår som fallit fram i hans panna. "du borde inte kunna se mig, du kommer nog inte förstå." i några sekunder, som kändes som timmar, var det tystnad innan han fortsatte. "jag är inte som du. Jag tillhör en grupp som kallas utvalda. Vi hjälper människor som på något sätt har kommit till skada eller försvunnit, och vi har vissa speciella, till exempel läkande egenskaper som hjälper oss med det, till exempel kan våra tårar ta tillbaka en död för några sekunder." Kat bara stirrade ut i luften. Vad kunde hon annars göra? han lät så trovärdig, så äkta. Hon försökte prata men det kom bara ett tomt, ihåligt ljud ur hennes mun. "Vi är omgivna av en barriär som gör att ingen utom vår sort kan se oss, så varför kan du se mig?" Med en ansträngning lyckades Kat prata, men lite rossligt. "Jag.. Jag vet inte, hur ska jag veta det? Jag letade efter min bästa vän, hon är borta, men sen dök du upp istället." Tanken på flickan som försvunnit i våras kröp sig igenom Kats kropp som ett gift. Det kunde väl inte hänt igen? "Jag vet, och vi borde nog ta och leta upp henne. Jag undrar verkligen fortfarande varför du kan se mig, men det spelar ingen roll just nu." Hans röst lät lite mjukare än förut nu. Kat visste inte riktigt vem han var, men hon kände att hon måste lita på honom. "Förresten, jag heter Alex."
"Ingenting." Alex lät lite dyster. De hade redan letat efter Sarah länge och det hade blivit mörkt. Runtom skolan igen, i parken, vid hennes hus och i stan, överallt hade de letat. Men inte ett tecken på att hon skulle vara i närheten. Alex hade berättat att han hade en slags spårningsegenskap, en utav hans övernaturliga egenskaper, så att han ibland kunde känna av en signal om specifika personer var nära. Men han hade inte känt någonting. "Det finns ingenting vi kan göra, Kat." Det kändes som att allt hopp hade runnit ur henne. Om det var någon som kunde hitta henne var det han, och de hade misslyckats. "Det måste finnas något vi ka..." Hon hann inte avsluta meningen förrän hon hörde ett genomskärande skrik som skar i öronen på henne. Det var ett helt fruktansvärt skrik och hon kände kalla kårar längs ryggraden. Men det var inte en främlings skrik, det visste hon. Det var Sarahs.
Hon hade stått paralyserad av rädsla en bråkdels sekund innan hon agerade och började springa så snabbt hon bara kunde mot Sarahs skrik som nu hade tystnat. Alex var redan långt före henne, det såg ut som att han var van vid att hantera sådana här situationer, som om han varit med om det tusen gånger förut. Nu hade Kat kommit fram till ungefär där hon gissade att Sarah var. "Sarah!" Kat fick knappt fram orden och de lät rossliga. Det rann tårar ner för hennes kinder och hon kände paniken i hela hennes kropp. Hon hörde klapprande steg snett bakom några buskar framför henne. Alex satte pekfingret mot läpparna och visade samtidigt med andra handen att hon skulle stanna. Men hon kunde inte, hon sprang fram till buskarna och mellan en halvmeter stor springa. När hon kom ut på andra sidan tittade hon först åt höger. Hon stirrade ut i mörkret men såg ingenting. När hon vände huvudet såg hon en mörk gestalt stå bara några meter ifrån henne. Hon skrek ett gällt skrik innan rösten tog slut och hon föll ihop på marken. Hon ville inte titta, hon kanske skulle få ett knivhugg i sig, men hon kunde ändå inte låta bli. Och hon lade märke till något. Kroppsformen. Det var Sarahs. "Kat.." Kat visste inte vad hon skulle göra, hon var helt skräckslagen. Sarahs röst lät helt förstörd. "Sarah..." Hon satt och tittade på henne med tårar som gjorde hennes synfält suddigt. Sarah steg fram i ljuset av en lyktstolpe så att man såg henne tydligt. Hon hade rivsår i ansiktet och hennes ögon var blodsprängda. Och man kunde se fasan som var kvar i hennes ögon. Hon var verkligen förstörd.
När de båda hade lugnat sig så mycket de kunde, alltså inte så mycket, berättade Sarah vad som hade hänt. "Jag var nere vid dammen med dig när någon ryckte mig bakåt. Han höll för min mun så att jag inte kunde skrika..." Hon satt på asfalten framför henne och stirrade ut i luften, hennes blick var helt tom. "Jag... jag såg att han höll i en stor kökskniv. Jag hann precis hinna springa iväg, men han följde efter med kniven i högsta hugg." I det sista ordet brast hennes röst och hon förblev tyst tills hon hade samlat sig lite. "Jag satt i en buske i flera timmar... sedan hittade han mig..." Hon satt med röda ögon och tittade ner i marken, och Kat såg en tår som lämnade en liten mörk fläck på asfalten. De sista orden hon sade var lite otydliga och rossliga. "Jag blev jagad av honom och jag var nära på att ge upp när jag såg dig sitta på marken" Allt var så hemskt. Hon insåg att hennes bästa vän kunde varit död och det fick henne att spricka.
Kat hade insett att det bara var hon som kunde se Alex och inte Sarah. Därför hade hon beslutat att vänta med att berätta för henne, det var för mycket som hände för henne just nu. Han hade gått till sitt hem, som han sa var ett ställe där alla de utvalda bodde i närheten när de hittade Sarah och hon var okej. Det var ett kort farväl mellan dem, men hon hann i alla fall berätta hur evigt tacksam hon var att han hjälpt henne hitta Sarah. Nu gick Kat och Sarah tillsammans, Kat skulle följa med Sarah hem. Vem vet vad som skulle hända om hon var själv igen? "Sarah, det kommer bli bra" hon trodde inte själv på orden hon sade, men hon försökte intala sig att det var sant. Allt skulle bli bra. Sarah svarade inget, vilket antagligen tydde på att inte hon trodde på det heller. "Vi är iallafall framme snart." Det var det enda Sarah sa, och hon lät dyster på rösten. Det var mörkt ute, klockan var kanske 11 eller så, och Kat kunde inte se särkilt mycket när de var i mörkret mellan lyktstoplarnas sken. När de svängde runt ett hörn tittade hon på ljuset från en lyktstolpe kanske 50 meter bort och lade först inte märke till något. Sedan såg hon att det var en gestalt. Hon trodde och hoppades innerligt att han höll i ett koppel. Men det var inget koppel, utan det var en kniv, och han rörde sig mot dem. Han hade hittat dem.
Gestalten var nästan framme vid dem när de började springa. Hon sprang så att det kändes som att benen exploderade och huvudet bultade hårt. Hon hörde klapprande steg från Sarah och gestalten bakom sig. Hon skulle just vända sig om när marken försvann under fötterna på henne, hon snubblade. Hon skrek till av rädsla för att han redan kunde vara framme vid henne och smärtan som exploderade i hennes huvud när hon slog i marken. Det var som om hon accepterade att hon skulle dö, väntade på att han skulle döda henne. Men ingenting hände. Hon vände sig om och såg Sarah springa med gestalten precis bakom henne. Hon ville göra något, springa, hjälpa Sarah, åtminstone röra sig, men hon kunde inte. När Sarah nästan var framme vid henne, såg hon hur gestalten kastade sig framåt och borrade in kniven i Sarahs rygg.
Hela Kats värld rasade. "Sarah!" Hon hörde sin egen röst som lång borta. Varje del inom henne brast i tusen bitar. Gestalten var redan borta och hon kravlade sig fram till Sarahs kropp, den låg stilla men hon andades. "Kat..." Hennes röst var hes och låg och hon tittade Kat i ögonen. Hon ville verkligen inte det, se in i Sarahs ögon när de var plågade och halvt tomma. Kat skrek tills hennes röst tog slut och tog tag i Sarah. "Lämna mig inte, du kan inte!" Hon kramade i Sarah så hårt att hennes knogar blev vita och hon blev röd i ansiktet. "Du kan, Kat.." Hennes ögon blev tomma och det kom blod tillsammans med ett gurglande ljud ur hennes mun tills det blev tyst. "Nej, Sarah sluta! Kom tillbaka! Du måste, fattar du inte!" Hon grät så att hennes synfält blev suddigt och hon torkade tårarna så mycket som det gick med ärmen. En tår träffade Sarahs kind, och vad som hände sen visste inte riktigt Kat om hon inbillade sig eller inte. Sarah tog helt plötsligt ett långt, strävt andetag och flackade med blicken, sedan blev det helt tyst igen och hon såg ut precis som för några sekunder sedan. Genom den tjocka dimman av sorg och tankar förstod hon något. Tåren hade för ett ögonblick tagit tillbaka Sarah till liv, det kan ingen vanlig människa göra. Hon var en av de, en av de utvalda. Men det spelade ingen roll. Hon kunde fortfarande inte få tillbaka sin bästa vän, hon var död, på grund av henne. Hon var ensam, ensammare än någonsin. Hon var som död.
